Jag vill inte leva är en känsla jag går runt med ofta. Jag vill inte finnas kvar i livet. Jag känner att jag inte har någon framtid och är rädd för att bli ensam. För det skulle vara droppen för mig. Jag hatar mig själv allt för ofta och jag hatar mina känslor. Att gå från helt okej/glad till att må så jäkla dåligt och sedan tillbaka. Om det väl går tillbaka...

 

Kvällarna är värst, tankarna drar igång och jag blir ledsen av ingen anledning egentligen. Jag kan må dåligt över hur jag reagerat och agerat över någonting, om något jag sagt eller liknande. Helt onödiga saker egentligen. Det är ofta kvällarna det brister, är svårt att hålla ihop i skolan och så men brukar lyckas tills jag kommer hem iallafall.

Jag vet att jag har folk som bryr sig om mig, men det vet jag när jag mår bättre. När jag mår dåligt känner jag att ingen bryr sig om jag finns eller inte. Jag skyller allt på mig själv. Jag känner att jag inte har några vänner. (Jag har inte största vänskapskretsen, men några har jag ändå).

 

Kan må dåligt över att någon annan gör något kul, jag är glad för den men själv känner jag att det inte kommer hända mig och att ingen skulle vilja ha med mig att göra.  

Det finns ett fåtal gånger jag tycker om det jag ser i spegeln men så ser jag mig några timmar senare och vill inte ens titta. Jag klarar inte av att vara osminkad och trivas med det, speciellt när hyn är som värst för det är något jag ogillar så himla mycket, min hy. Jag vill kunna gå osminkad till butiken, andra ställen utan att knappt kunna kolla på en människa.

Jag vet också att jag inte gör någon illa. Jag pratar inte skit om någon i onödan, skrattar inte åt någon som gör fel, blir inte arg för det minsta lilla, mobbar inte någon, bryr mig inte om var man kommer ifrån osv & försöker ge komplimanger och säga det positiva jag tycker. När jag väl känner att jag kan ha "sårat" någon så hatar jag mig själv ännu mera för det är något jag inte vill. I de flesta fall har jag säkert inte gjort det heller men jag känner så.

 

Är jag arg eller irriterad någon gång så leder det oftast till att jag blir ledsen/börjar gråta istället. Det första är som någon reaktion och sen vänder det. Jag gråter mig ofta till sömns och känner mig helt värdelös. Då jag är glad måste jag ta vara på det, för det kan svänga helt plötsligt igen.

Förväntar jag mig något och det inte händer brukar jag kunna bli nere, av ingen vettig orsak.

 

När det är som värst kommer det knappt tårar utan hela kroppen gör bara ont och skakar. Att må så jäkla dåligt över sig själv gör så ont och man blir helt "off" efter det.

 

Hat får jag inte, direkt till mig alltså. Man vet aldrig om något pratas bakom ryggen. Men jag får det från mig själv, och vet inte om det är värre eller inte. Att inte trivas med sig själv och att känna sig osäker på så mycket. Jag visste inte om jag valt rätt linje i skolan, det kändes bättre men så blir man osäker igen. Blir osäker på om ens vänner är det eller om de bara är "vän" med än för att man har en gemensam vän. Jag blir osäker på om mina nära gillar mig på riktigt, vilket jag inte ens ska tveka på. 

 

Jag kan bli svartsjuk/avundsjuk men det är inget jag visar. Jag bara tänker för mycket på det och kommer iväg i fel tankar och tror saker som inte kan stämma. Kan vara något litet jag ser när jag redan är ledsen. Kan ofta vara någon social medie som visar något jag helt vänder på.

 

Det med att jag inte vill leva, jag vet nog att jag inte skulle klara av att göra något allvarligt på riktigt utan att jag för nu bara tänker i de banorna. Jag har svårt att prata om hur jag känner, dels för att det är svårt att ens veta själv ibland och för att jag tycker jag är så löjlig. 

 

Jag har varit med om saker i livet jag mått dåligt av men klarat av. Jag vet att jag inte har det värre än andra, vilket får mig att känna mig så onödig. Jag mår inte alls bra på insidan och varje dag är jobbig. Jag kan förståss vara glad under delar av dagen, när man ändå går i skola och träffar folk, men det är inte alltid lika lätt. I perioder mår jag bra (vilket är en lättnad) men under de senaste 2 åren ungefär har jag mått dåligt under större perioder.

 

Och den där bekräftelsen... Jag har svårt att tro att jag ser bra ut osv. Jag blir jätteglad när jag får komplimanger osv. och det stärker än när det är från någon man inte brukar få av t.ex. men annars också. Om ingen skulle säga något snällt om mig osv. så vet jag inte hur jag skulle klara det. För ogillar redan mig själv så mycket. Jag klarar inte av stress bra.

Jag har inte problem att dö före någon annan, jag blir hellre av med mitt eget liv än någon jag känner, om ens någon jag känner. Vilket är ganska egoistiskt tänkt vissa gånger men jag skulle inte klara av något sådant. Bara för någon vecka sedan kände jag att jag skulle skylla mig själv om någon skulle göra mig illa, jag behöver ändå inte finnas. 

 

Jag har ofta tyckt att jag varit "tjock", vilket jag inte varit när jag tyckt det. Fått några uppenbarelser då jag märkt att det börjar gå åt fel håll. Och nu när jag såg att alla kläder blivit för stora. Då kände jag mig ändå nöjd på något sätt men förstod att jag inte behöver bli mindre nu. Kan ändå känna att min kropp är ful, & för tillfället är det främst brösten(aldrig haft problem med mindre förut..) och hyn jag har komplex över och tvekar annars på min kropps utseénde.

 

Ja somsagt så tänker jag ofta att jag vill dö, jag hatar mig själv och finner ingen mening för mig att finnas. Jag har ingen framtid och ingen skadas över att jag inte finns. 

 

Självklart fattar jag när jag mår bättre, att det inte är så illa. Men är inte det lättaste att tänka positivt när man mår dåligt över sig själv. Vilket jag egentligen inte behöver göra. Känner att det inte gör något om jag dör, vilket det såklart skulle göra, iallafall för några personer.

 

Jag vill inte att någon i närheten ska må dåligt/oroa sig för hur jag känner. Därför försöker jag tyvärr ofta hålla det inne. Har dock blivit lite bättre på att berätta men ja, frågan är om vilket som är bättre.

 

Jag vet att mitt liv är värt något. Fast jag ljuger om jag säger så egentligen. Ibland tycker jag det, vilket jag borde. Men det är svårt när jag mår som jag gör.

 

Just nu känner jag att jag lever för någon & inte för mig själv. Dock måste det bli förändring för är inte kul att leva med det här. Jag måste jobba på det och försöka, försöka och försöka. Det ska gå!

 

Detta lägger jag upp när det inte är som värst och när dagen varit bättre. Jag har "bra" dagar och sedan sämre. Jag får ta vara på de positiva dagarna är det ända jag känner. Men målet är ju att det ska vara flera sådana dagar och att jag någon gång ska få må bra, så snart som möjligt helst. Får kämpa mig igenom detta och inte ge upp, jag kan klara det.

Kom ihåg att ni är bäst! ❤️

 

 

Jag tror det är att jag inte känner "trygghet" i någon när jag far bort t.ex. Är jag med någon jag känner trygghet i/känner bra går det lättare. Det kan även vara småsaker som inne i ett klassrum. Händer det något jag tycker känns pinsamt eller om det är något jag vill "kommentera" så känns det mycket bättre om jag har en vän, någon jag känner bättre som jag direkt kan säga det åt osv. Ska man dela in sig i par vill jag direkt ha "bästisen" där eller annan jag vet att jag kan vara med. Någon jag helt enkelt har en trygghet i.

Jag minns att i största delen av högstadiet var värsta senariet att min bästa vän var sjuk och att jag skulle klara mig en hel skoldag själv. Det är dock inte lika nu som det var då och när jag gått Folkis har jag varit "själv" i många kurser och det har gått lika bra ändå så det är jag glad över. Men har trivts mycket bättre på Folkis än i förra skolorna så det är också en anledning, det beror helt enkelt på i vilka miljöer jag är i.

 

Om jag far bort vill jag veta vad som kommer hända och vad planerna är för annars känns det jobbigt. Far jag bort och jag inte vet vad som kommer hända, vilka situationer jag kan hamna i blir jag nervös, får svårt att prata och uttrycka mig och blir mest tillbakadragen. Jag blir också nervös över i princip ALLT.  Även fast jag vet att jag inte behöver bli nervös för någonting så känner jag av det ändå på något sätt.

 

Det är en sak med att träffa nya människor. Tror en av anledningarna är att jag är så osäker på mig själv, vill ens någon prata/lära känna mig?.. Jag blir osäker och får svårt att få fram något. Ska jag träffa personer eller vara omkring personer och det är någon jag känners vänner eller liknande vet jag inte riktigt hur jag ska vara egentligen och känner mig mest som en "börda" och ivägen och vet att det är sant vissa gånger. 

 

Stora folkmassor har jag svårt för. Det behöver inte ens va någon "större sak" utan är det många folk på ett och samma ställe, kanske någon marknad, någon butik osv. En sak är att så fort det är massa ljud blir jag trött, seg och hör knappt vad någon säger som pratar med mig. Jag trivs inte alls helt enkelt. Är det dessutom folk jag vet vem är, som det de flesta gånger är på Åland ( en ö liksom.., alla känner alla.. ) tycker jag det är ännu jobbigare. Är jag borta i Sverige och det är större folkmassor tar jag det bättre än om det är det på Åland.

 

Det sitter också lite på självförtroendet skulle jag tro. Känner jag mig fin någon dag och allmänt mår toppen har jag mycket lättare med allt dehär men så fort jag känner mig "ful" sjunker såklart självförtroendet och varför skulle någon då vilja prata med mig.

 

 

Det är också en sak jag behöver öva på och det är en anledning att jag aldrig gått på Rockoff som är en musikfestival här på Åland. Mycket folk på samma ställe, vet vem många är osv. Gick 2 gånger när jag var mindre tror jag men då hade jag inte så mycket problem med det alls. Efter det har jag gått 1 gång och tyckte inte det var någon höjdare. 

I år ska jag dock ta och gå på Rockoff med min bästa vän som tjatat endel hehe. Får ta det som en utmaning för vill inte känna såhär längre och vill att det ska bli bättre, så något måste jag ju göra. Får hoppas allt blir som det ska och att det blir en toppen vecka. 

 

Jag vet också att detta är något som inte blir bättre om jag ignorerar dessa situationer men ibland blir det helt enkelt för mycket för mig. Jag oroar mig allt för mycket och är säkert än av anledningarna att jag inte mår så bra de flesta gånger. Jag får helt enkelt ta det som det kommer och försöka göra saker jag inte trivs med ändå, även fast jag helst undviker att hamna i situatuoner jag inte trivs i. Det kommer inte göra saken bättre nämligen, men får se hur jag känner helt enkelt. Vissa gånger går det helt enkelt inte utan att jag ska få panik typ men får göra så mycket som jag kan. Har inte haft det så enkelt att få ut mina känslor i denna text för är rätt mycket egentligen som kommer lite då och då. Men eftersom jag har svårt att prata om just mig själv, så känner jag att det är skönt att skriva av sig. 

 

Och även kanske någon av er kan känna igen er av detta? Det är inget jag söker efter osv. men behöver skriva ut vad jag känner ibland och jag vet aldrig riktigt hur personligt det ska bli på bloggen, därför skriver jag inte alltid ut det jag skulle vilja. Men ibland är det bättre att få skriva av sig, även om jag inte alltid kanske publicerar allting på bloggen så är det bra att skriva om sina känslor.

Jag skriver rätt ofta i bloggen att jag inte mår bra. Antingen fysiskt eller psykiskt och har funderat endel på vad som helt plötsligt kan göra mig så ledsen att jag somnar gråtandes och att jag helt enkelt inte mår bra alls.  Jag har några funderingar och har bara tyckt att jag varit så himla löjlig som blivit ledsen över vissa saker, eller osäker kanske man kan säga. Det finns det vissa saker jag egentligen vet att jag inte behöver oroa mig över/tänka på men i vissa stunder blir det så iallafall. Jag vill inte skriva i bloggen att jag mår bra hela tiden när jag inte gör det. Jag försöker hålla en glad/positiv känsla över bloggen men jag ska inte ljuga och säga att jag mår bra när jag inte gör det.

 

Jag har förstått att jag lätt blir "svartsjuk/avundsjuk" eller hur man nu ens ska säga, att jag lätt tar åt mig om jag ser/läser något och att jag lätt förstorar saker och ting. Det händer ofta att det är på någon social medie t.ex. Oftast så trackar jag ner på mig själv och bara hatar på mig själv. Som jag just sa så är jag typ 98% elak mot mig själv i de flesta fallen men kan även bli "irriterad" på andra av bara småsaker men händer sällan. Det är oftast jag som sätter skulden på mig själv, fast det egentligen inte finns något att skylla på. Jag vet att jag inte har det så illa egentligen, det finns nog sådana som mår sämre än mig, och även då trycker jag ner på mig själv för att jag känner att jag inte kan "tycka synd om mig" när andra har det värre. Jag är nog känslig av mig skulle jag tro, jag blir lätt ledsen, om jag känner att jag gjort något elakt, lilla minsta sak mot någon osv.

 

Jag tror det kan bero lite på mitt självförtroénde, eller egentligen ganska mycket. Ibland känner jag faktiskt att jag duger precis som jag är, att jag ser bra ut och gör saker rätt men oftast vill jag tänka negativt och klanka ner på mig själv. Men det har blivit mycket bättre på senaste tiden men jag har tänkt hur det skulle vara att ha ett tillräckligt bra självförtroende att jag inte skulle ogilla mig själv för det minsta lilla. 

 

Det har gått i perioder. Det var en period i höstas, då jag även skrev ett inlägg om att jag mått jättedåligt och att jag inte förstod varför jag ens finns på denna jord. Efter den perioden har jag haft det ganska lugnt och mått rätt bra, har inte haft någon lång period där jag mått dåligt. Jag känner att det mest är när jag saknar någon/några, är ensam, inte har något att göra som jag börjar fundera och jag börjar alltid fundera för mycket. 

Jag vet att det finns några runtom mig som undrar hur jag mår osv. när jag t.ex. skrivit i bloggen och vet inte riktigt hur jag ska skriva/svara på en sådan fråga. Jag har liksom inget "konkret" jag kanske är ledsen över, att någon gjort något elakt mot mig eller sådär utan mitt i allt kan jag bli ledsen för en liten sak, som bara låter så löjligt så jag svarar oftast inte riktigt helt vad som är felet när jag egentligen borde, det skulle antagligen inte bli bättre av att berätta, även om det nu är en "löjlig" sak. Jag har nog lätt att prata med människor om allt möjligt men när det kommer till "varför är du ledsen? varför mår du dåligt?" så blir det helt plötsligt stopp och har svårt att prata om just det, mina känslor.  Redan i detta inlägg så har jag inte nämnt något riktigt som kan göra mig ledsen, ett exempel men har svårt för att just berätta hur jag känner exakt och just vad som kan få mig att må sämre helt plötsligt. 

 

Det är ofta som jag tänker saker och kan t.ex. vara hur någon nära mig ens kan vara med mig, hur någon ens kan tycka om mig, eller om de egentligen gör det. Ni kanske märker vad jag tycker om mig själv alltså.

 

Jag försöker hela tiden att tänka positivt, förstå att jag faktiskt betyder något för någon, att jag gör nytta men är svårt ibland och jag halkar lätt in på att ogilla mig själv och tänka allt för mycket. Har också försökt "ta bort" personer som kan få mig att må sämre, av olika skäl på t.ex. sociala medier och försöker ha bra människor runt mig. En snäll kommentar eller liknande kan verkligen hjälpa mig och vet inte riktigt hur det skulle vara utan alla stöttande ord, snälla saker jag får höra. Jag skulle antagligen ha "mina perioder" oftare än vad jag nu har. 

 

Bekräftelse: En sak jag verkligen ogillar är att jag behöver alla snälla saker/uppmärksamhet för att jag ska förstå att jag är bra som jag är, att jag ska tro att jag är bra på något, att jag faktiskt ser bra ut osv. Jag hatar att jag behöver få det bekräftat, den bekräftelsen för att känna att jag duger.. Jag tänker att "inte behöver jag ha bekräftelse.." men jag har insett att jag visst behöver bekräftelse för att känna att jag duger/är fin som jag är & jag hatar att jag behöver det.

 

Detta blev ett långt inlägg som jag velat skriva förut men i just denna stunden behöver jag skriva av mig så allt detta bara kom direkt såhär. När jag skriver detta mår jag inte så jättebra men heller inte så dåligt, för skulle inte klara av att skriva detta när det är som värst. Förstår att ni kanske inte tog er tid att läsa detta, men till er som gjort det så vet jag egentligen inte vad jag ska skriva. Jag ska fortsätta försöka bli bättre på att acceptera mig själv och inte behöva få  bekräftelse för att jag ska trivas med mig själv. Jag ska försöka och hoppas på att någon gång kunna leva mitt liv utan att tveka på mig själv så mycket som jag gör nu.