Jag vill inte leva är en känsla jag går runt med ofta. Jag vill inte finnas kvar i livet. Jag känner att jag inte har någon framtid och är rädd för att bli ensam. För det skulle vara droppen för mig. Jag hatar mig själv allt för ofta och jag hatar mina känslor. Att gå från helt okej/glad till att må så jäkla dåligt och sedan tillbaka. Om det väl går tillbaka...

 

Kvällarna är värst, tankarna drar igång och jag blir ledsen av ingen anledning egentligen. Jag kan må dåligt över hur jag reagerat och agerat över någonting, om något jag sagt eller liknande. Helt onödiga saker egentligen. Det är ofta kvällarna det brister, är svårt att hålla ihop i skolan och så men brukar lyckas tills jag kommer hem iallafall.

Jag vet att jag har folk som bryr sig om mig, men det vet jag när jag mår bättre. När jag mår dåligt känner jag att ingen bryr sig om jag finns eller inte. Jag skyller allt på mig själv. Jag känner att jag inte har några vänner. (Jag har inte största vänskapskretsen, men några har jag ändå).

 

Kan må dåligt över att någon annan gör något kul, jag är glad för den men själv känner jag att det inte kommer hända mig och att ingen skulle vilja ha med mig att göra.  

Det finns ett fåtal gånger jag tycker om det jag ser i spegeln men så ser jag mig några timmar senare och vill inte ens titta. Jag klarar inte av att vara osminkad och trivas med det, speciellt när hyn är som värst för det är något jag ogillar så himla mycket, min hy. Jag vill kunna gå osminkad till butiken, andra ställen utan att knappt kunna kolla på en människa.

Jag vet också att jag inte gör någon illa. Jag pratar inte skit om någon i onödan, skrattar inte åt någon som gör fel, blir inte arg för det minsta lilla, mobbar inte någon, bryr mig inte om var man kommer ifrån osv & försöker ge komplimanger och säga det positiva jag tycker. När jag väl känner att jag kan ha "sårat" någon så hatar jag mig själv ännu mera för det är något jag inte vill. I de flesta fall har jag säkert inte gjort det heller men jag känner så.

 

Är jag arg eller irriterad någon gång så leder det oftast till att jag blir ledsen/börjar gråta istället. Det första är som någon reaktion och sen vänder det. Jag gråter mig ofta till sömns och känner mig helt värdelös. Då jag är glad måste jag ta vara på det, för det kan svänga helt plötsligt igen.

Förväntar jag mig något och det inte händer brukar jag kunna bli nere, av ingen vettig orsak.

 

När det är som värst kommer det knappt tårar utan hela kroppen gör bara ont och skakar. Att må så jäkla dåligt över sig själv gör så ont och man blir helt "off" efter det.

 

Hat får jag inte, direkt till mig alltså. Man vet aldrig om något pratas bakom ryggen. Men jag får det från mig själv, och vet inte om det är värre eller inte. Att inte trivas med sig själv och att känna sig osäker på så mycket. Jag visste inte om jag valt rätt linje i skolan, det kändes bättre men så blir man osäker igen. Blir osäker på om ens vänner är det eller om de bara är "vän" med än för att man har en gemensam vän. Jag blir osäker på om mina nära gillar mig på riktigt, vilket jag inte ens ska tveka på. 

 

Jag kan bli svartsjuk/avundsjuk men det är inget jag visar. Jag bara tänker för mycket på det och kommer iväg i fel tankar och tror saker som inte kan stämma. Kan vara något litet jag ser när jag redan är ledsen. Kan ofta vara någon social medie som visar något jag helt vänder på.

 

Det med att jag inte vill leva, jag vet nog att jag inte skulle klara av att göra något allvarligt på riktigt utan att jag för nu bara tänker i de banorna. Jag har svårt att prata om hur jag känner, dels för att det är svårt att ens veta själv ibland och för att jag tycker jag är så löjlig. 

 

Jag har varit med om saker i livet jag mått dåligt av men klarat av. Jag vet att jag inte har det värre än andra, vilket får mig att känna mig så onödig. Jag mår inte alls bra på insidan och varje dag är jobbig. Jag kan förståss vara glad under delar av dagen, när man ändå går i skola och träffar folk, men det är inte alltid lika lätt. I perioder mår jag bra (vilket är en lättnad) men under de senaste 2 åren ungefär har jag mått dåligt under större perioder.

 

Och den där bekräftelsen... Jag har svårt att tro att jag ser bra ut osv. Jag blir jätteglad när jag får komplimanger osv. och det stärker än när det är från någon man inte brukar få av t.ex. men annars också. Om ingen skulle säga något snällt om mig osv. så vet jag inte hur jag skulle klara det. För ogillar redan mig själv så mycket. Jag klarar inte av stress bra.

Jag har inte problem att dö före någon annan, jag blir hellre av med mitt eget liv än någon jag känner, om ens någon jag känner. Vilket är ganska egoistiskt tänkt vissa gånger men jag skulle inte klara av något sådant. Bara för någon vecka sedan kände jag att jag skulle skylla mig själv om någon skulle göra mig illa, jag behöver ändå inte finnas. 

 

Jag har ofta tyckt att jag varit "tjock", vilket jag inte varit när jag tyckt det. Fått några uppenbarelser då jag märkt att det börjar gå åt fel håll. Och nu när jag såg att alla kläder blivit för stora. Då kände jag mig ändå nöjd på något sätt men förstod att jag inte behöver bli mindre nu. Kan ändå känna att min kropp är ful, & för tillfället är det främst brösten(aldrig haft problem med mindre förut..) och hyn jag har komplex över och tvekar annars på min kropps utseénde.

 

Ja somsagt så tänker jag ofta att jag vill dö, jag hatar mig själv och finner ingen mening för mig att finnas. Jag har ingen framtid och ingen skadas över att jag inte finns. 

 

Självklart fattar jag när jag mår bättre, att det inte är så illa. Men är inte det lättaste att tänka positivt när man mår dåligt över sig själv. Vilket jag egentligen inte behöver göra. Känner att det inte gör något om jag dör, vilket det såklart skulle göra, iallafall för några personer.

 

Jag vill inte att någon i närheten ska må dåligt/oroa sig för hur jag känner. Därför försöker jag tyvärr ofta hålla det inne. Har dock blivit lite bättre på att berätta men ja, frågan är om vilket som är bättre.

 

Jag vet att mitt liv är värt något. Fast jag ljuger om jag säger så egentligen. Ibland tycker jag det, vilket jag borde. Men det är svårt när jag mår som jag gör.

 

Just nu känner jag att jag lever för någon & inte för mig själv. Dock måste det bli förändring för är inte kul att leva med det här. Jag måste jobba på det och försöka, försöka och försöka. Det ska gå!

 

Detta lägger jag upp när det inte är som värst och när dagen varit bättre. Jag har "bra" dagar och sedan sämre. Jag får ta vara på de positiva dagarna är det ända jag känner. Men målet är ju att det ska vara flera sådana dagar och att jag någon gång ska få må bra, så snart som möjligt helst. Får kämpa mig igenom detta och inte ge upp, jag kan klara det.

Kom ihåg att ni är bäst! ❤️