Jag tror det är att jag inte känner "trygghet" i någon när jag far bort t.ex. Är jag med någon jag känner trygghet i/känner bra går det lättare. Det kan även vara småsaker som inne i ett klassrum. Händer det något jag tycker känns pinsamt eller om det är något jag vill "kommentera" så känns det mycket bättre om jag har en vän, någon jag känner bättre som jag direkt kan säga det åt osv. Ska man dela in sig i par vill jag direkt ha "bästisen" där eller annan jag vet att jag kan vara med. Någon jag helt enkelt har en trygghet i.

Jag minns att i största delen av högstadiet var värsta senariet att min bästa vän var sjuk och att jag skulle klara mig en hel skoldag själv. Det är dock inte lika nu som det var då och när jag gått Folkis har jag varit "själv" i många kurser och det har gått lika bra ändå så det är jag glad över. Men har trivts mycket bättre på Folkis än i förra skolorna så det är också en anledning, det beror helt enkelt på i vilka miljöer jag är i.

 

Om jag far bort vill jag veta vad som kommer hända och vad planerna är för annars känns det jobbigt. Far jag bort och jag inte vet vad som kommer hända, vilka situationer jag kan hamna i blir jag nervös, får svårt att prata och uttrycka mig och blir mest tillbakadragen. Jag blir också nervös över i princip ALLT.  Även fast jag vet att jag inte behöver bli nervös för någonting så känner jag av det ändå på något sätt.

 

Det är en sak med att träffa nya människor. Tror en av anledningarna är att jag är så osäker på mig själv, vill ens någon prata/lära känna mig?.. Jag blir osäker och får svårt att få fram något. Ska jag träffa personer eller vara omkring personer och det är någon jag känners vänner eller liknande vet jag inte riktigt hur jag ska vara egentligen och känner mig mest som en "börda" och ivägen och vet att det är sant vissa gånger. 

 

Stora folkmassor har jag svårt för. Det behöver inte ens va någon "större sak" utan är det många folk på ett och samma ställe, kanske någon marknad, någon butik osv. En sak är att så fort det är massa ljud blir jag trött, seg och hör knappt vad någon säger som pratar med mig. Jag trivs inte alls helt enkelt. Är det dessutom folk jag vet vem är, som det de flesta gånger är på Åland ( en ö liksom.., alla känner alla.. ) tycker jag det är ännu jobbigare. Är jag borta i Sverige och det är större folkmassor tar jag det bättre än om det är det på Åland.

 

Det sitter också lite på självförtroendet skulle jag tro. Känner jag mig fin någon dag och allmänt mår toppen har jag mycket lättare med allt dehär men så fort jag känner mig "ful" sjunker såklart självförtroendet och varför skulle någon då vilja prata med mig.

 

 

Det är också en sak jag behöver öva på och det är en anledning att jag aldrig gått på Rockoff som är en musikfestival här på Åland. Mycket folk på samma ställe, vet vem många är osv. Gick 2 gånger när jag var mindre tror jag men då hade jag inte så mycket problem med det alls. Efter det har jag gått 1 gång och tyckte inte det var någon höjdare. 

I år ska jag dock ta och gå på Rockoff med min bästa vän som tjatat endel hehe. Får ta det som en utmaning för vill inte känna såhär längre och vill att det ska bli bättre, så något måste jag ju göra. Får hoppas allt blir som det ska och att det blir en toppen vecka. 

 

Jag vet också att detta är något som inte blir bättre om jag ignorerar dessa situationer men ibland blir det helt enkelt för mycket för mig. Jag oroar mig allt för mycket och är säkert än av anledningarna att jag inte mår så bra de flesta gånger. Jag får helt enkelt ta det som det kommer och försöka göra saker jag inte trivs med ändå, även fast jag helst undviker att hamna i situatuoner jag inte trivs i. Det kommer inte göra saken bättre nämligen, men får se hur jag känner helt enkelt. Vissa gånger går det helt enkelt inte utan att jag ska få panik typ men får göra så mycket som jag kan. Har inte haft det så enkelt att få ut mina känslor i denna text för är rätt mycket egentligen som kommer lite då och då. Men eftersom jag har svårt att prata om just mig själv, så känner jag att det är skönt att skriva av sig. 

 

Och även kanske någon av er kan känna igen er av detta? Det är inget jag söker efter osv. men behöver skriva ut vad jag känner ibland och jag vet aldrig riktigt hur personligt det ska bli på bloggen, därför skriver jag inte alltid ut det jag skulle vilja. Men ibland är det bättre att få skriva av sig, även om jag inte alltid kanske publicerar allting på bloggen så är det bra att skriva om sina känslor.